Vi människor låter pengar och vinstintresse styra på ett ohållbart sätt. Vi prioriterar pengar före miljön. Pengar är det enda som är viktigt. Men har det inte gått för långt när vi börjar handla med naturen och människors överlevnad och liv som insats? 

Inte enligt den globala fiskeindustrin. Där är i stort bara vinstintresset som styr, oavsett konsekvenserna. I och med industrialiseringen på 1800-talet har pengar blivit den största prioriteringen för många av oss. Ett exempel på det är hur vi människor tömmer våra egna vatten och letar sedan efter nya fiskevatten, där vi gör om samma misstag.

Jag tycker fisket måste bli mycket rättvisare både för oss och naturen. Jag tycker vi tar EU:s fiskeavtal med Afrikanska västkustländer, som absolut inte fungerar som exempel. Lövin säger i sin bok ”Tyst hav” att dessa orättvisa avtal har sitt ursprung i den situationen som uppstod då FN:s havsrättskonvention trädde i kraft 1982. EU slöt då ett flertal olika avtal, exempelvis med länder i norra Atlanten som Island, Polen, Norge och Ryssland. Dessa avtal innebar ett utbyte av fiskekvoter länderna emellan. Avtalen var rättvisa och fungerande. Sedan finns det avtal som inte handlade om utbyte av fiskekvoter utan om regelrätta köp av fiskerättigheter från länder utefter Afrikas västkust, exempelvis Elfenbenskusten, Gambia, Madagaskar, Marocko och Cap Verde. Som jag ser det är detta avtal inte på något viss lika rättvist som det med I-länderna. Största delen av avtalet handlar om att kuststaterna ska veta mängden fisk de har fångat och hur stor del som finns kvar i deras zon. Då kuststaten inte har kapacitet att fånga hela den tillåtna fångstkvoten, kan de ge andra stater tillgång till ”överskottet” av fisk i sin fiskezon. En viktig punkt för att det här ska fungera är tillförlitlig statistik och data om hur mycket landets fiskeflotta kan fiska. Men problemet blir att detta inte är något som följs helt och hållet.

I boken ”Tyst hav-jakten på den sista matfisken”, Isabella Lövin 2007, beskrivs det att av de 27 länder som EU har tecknat avtalet med, är 17 U-länder. Detta avtal tillåter Europiska länder som Spanien, Frankrike och Portugal att fiska för ett otroligt lågt pris i U-ländernas fiskevatten. Ett exempel på detta är EU:s avtal med Cap Verdeöarna. Avtalet, som trädde i kraft 2006, kostar EU 325 000 euro om året och ger rätten till att fiska 5 000 ton tonfisk. En riktigt god affär enligt Europaparlamentet. EU betalar alltså 65 euro per ton för något som enligt Lövin är värt 1000 euro per ton. En bra affär för EU, men en ännu bättre affär för dom Spanska, Portugisiska och Franska fartygen som genom EU blivit tilldelade fisketillstånd i Kap Verdes vatten, mot en mycket låg licenskostnad, 35 euro per ton fångad tonfisk. Det har fiskats så mycket att det tillslut resulterade i samma problem som på hemmaplan, utfiskning. Den kraftiga överfiskningen har även lett till allvarliga skador på havsbottnarnas ekosystem. Jag känner att detta avtal inte är något som funkar. Varför löser man inte problemen på hemmaplan först, istället för utnyttja andra länders fiskevatten? Hur påverkar det här den lokala fiskesektorn då?

Detta är något som har haft stora negativa konsekvenser på Cap Verdes invånare. Cap Verde är ett land som mestadels består av berg och sand, vars enda riktiga naturresurs är fisken. Landet importerar cirka 90% av allt sitt livsmedel. När landet låter Europeiska fiskebåtar att tömmer havet på den enda riktiga livsmedelstillgången landet har, bli det inte bra. Ett väldigt egoistiskt beteende. Det mest negativa för Cap Verde gällande avtalet var inte den låga ersättningen, utan den effekt EU-avtalet har haft på landets småskaliga fiskenäring. Fisket var något som 11 000 av landets 475 000 invånare levde på. När man betänker att 26% (123 500) av landets invånare är arbetslösa, och att 30% (142 500) lever under fattighetsgränsen, är detta något som har påverkat en stor del av landet. Ska vi låta människor dö för att vi bara ska få billig fisk?

Dessutom är ett stort problem att det höga fiskeuttaget inte bara påverkar ekonomin negativt utan även miljö och ekosystem drabbas hårt. Det här är en konsekvens av att man använder sig av samma fiskemetoder som förstör hemma också, som exempelvis trålning, utan att ta hänsyn till hur den lokala bottenmiljön ser ut. På Naturskyddsföreningen hemsida står om hur fisketrålningen är något som påverkar flertalet bottenlevande arter. En trål som släpas över havsbotten sveper med sig det mesta i sin väg: småfisk, bottelevande växter och andra bottenlevande djur. Vidare leder det till att fiskar som inte är lekmogna också fiskas upp. Största delen av ungfisken, slänger man, vilket oftast är större delar av fångsten. Det gör också att matfisk som ex. torsken inte hinner bli tillräckligt stor som leder till att man är tvungen att slänga en stor andel torsk då den inte når upp till minimumvikten och längden som EU satt upp. När man fiskar upp så stora delar ungfisk som sedan måste slängas, leder det till att fiskbestånden blir mycket hårt pressade. Tillslut har man nästan fiskat upp hela landets fiskbestånd. Detta är något som händer i Östersjön.

Avtalet, som undertecknades handlar helt om begreppet "återstående bestånd" som inte fångas av det landets egna fiskare. Det innebär att avtalsländerna ska ha betalt för överskottet som fiskas upp. Med detta är absolut inte något som har funkat. Som jag ser det har denna minimala ersättning inte lett till någon utveckling. De utländska fartygens fiskande ses nu av de lokala samhällena som ett hot mot det lokala fiskbeståndet.

Fisk och fiske är viktiga för utvecklingsländerna. Fisk föds upp, fångas, säljs och konsumeras. En väl fungerande fiskeindustri kan betyda möjligheter att bekämpa fattigdom och vara ett stort bidrag till livsmedelsförsörjningen. Det är därför viktigt hur industriländerna och utvecklingsländerna förhandlar med varandra inom fiskefrågan. Över 150 miljoner fattiga människor i världen är beroende av fiskesektorn. Denna sektor ger arbetstillfällen inom fiske, landning, bearbetning, distribution och även inom båtbyggnad och underhåll av fartyg. I många länder utgör fångsterna en del av den viktigaste livsmedelsförsörjningen.

Den viktigaste är att det blir ett mycket mer rättvist avtal för U-länderna. Solidaritet med utvecklingsländerna, vars befolkningar till mycket stor del är beroende av fiskresurserna både för konsumtion och sin ekonomi. Detta kan göras göra genom en mycket bättre uppdelning av fiskeresurserna. Även en mycket högre betalning till det lokala fiskesamhället för den mängden fisk man får fånga. Europeiska Unionen har försökt komma tillrätta med frågan om hållbarhet i gemenskapsvattnen genom att enas om en gemensam fiskeripolitik. Med det finns alltför många fartyg i Europa och på andra ställen. Det krävs effektiv övervakning och kontroll för att se till att de överenskomna avtalen efterlevs. Man måste även använda sig av andra fiskemetoder och ha bättre övervakning på hur hårt fiskbestånden utnyttjas. Bottentrålning är en otroligt dålig fiskemetod. Trålfisket är icke-selektivt och skrapar upp allt som finns på botten: fel arter, gamla bildäck, små fiskar och ibland om man har tur, stora fiskar. Nätfisket är mycket mer selektivt då man kan välja storlek på maskorna, för att passa den fisk man är intresserad av. Man ska även fortsätta att utveckla fisket i Europa, så att fiskeverksamheter kan ske på ländernas egna vatten. Detta är trots allt huvudorsaken till att man vänder sig till “tredje världen” och gör avtal med dem när vår egen fisk håller på att ta slut. Det här gör att man bara sprider vidare ett problem istället för att lösa det på hemmaplan. Man får även inte glömma bort att ha en miljöhänsyn, eftersom hav och oceaner betraktas som en "global resurs" som alltmer betraktas som mänsklighetens gemensamma arv. Fisk är en resurs som riskerar att försvinna. Det krävs någon typ av ”global förvaltning” som är ansvarig att ge de människor, som är mest beroende av fiskbestånden för sin överlevnad och inkomst, möjlighet till just detta. Jag känner att om man tänker över allt detta, och har större respekt mot U-länder, kan man kanske uppnå en mycket mer rättvis handel. En handel där alla har samma rättigheter. Jag känner att detta är något man bör tänka på så man inte återupprepar samma misstag som man gjorde med Östersjön. Miljön är viktigare än pengarna.

Janis Daudzvards, Nynäshamns gymnasium

Ansvarig lärare: Marcus Hagman

Källor:

http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A52000DC0724 http://www.fao.org/3/a-i5555e.pdf http://www.agrifood.se/Files/SLI_rapport_20046.pdf
http://www.naturskyddsforeningen.se/sites/default/files/dokument-media/2009_hav_fiske_miljoeffekter_av_bottentralning.pdf
http://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2009-4/tralning-som-forstor-havet
”Tyst hav-jakten på den sista matfisken”, Isabella Lövin 2007

Elever på Nynäshamns gymnasium har utifrån BalticSea2020:s skolmaterial om Östersjön arbetat vidare med frågor rörande hav som engagerar dem lite extra, och bland annat skrivit egna artiklar (insändare). En gång i veckan, med start i april och under tio veckor framöver, kommer BalticSea2020 publicera deras insändare i en följetong.