Fisken i våra hav håller på att ta slut på grund av överfiske, både i Östersjön och globalt. Många har bilden att fisken håller på att ta slut på grund av miljöförstöringar som övergödning och farliga utsläpp. Men den absolut största anledningen till att fisken håller på att ta slut och art efter art är på väg mot utrotning är att fisket bara blir mer och mer effektivt och mer och mer fisk tas upp ur vattnet utan att någonting händer. Vi måste minska fisket kraftigt för att fisken ska kunna överleva. 

Förr i tiden trodde man att fisk var en naturtillgång som inte kunde ta slut, och lagarna om fisket gjordes då efter de tankegångarna. Men nu när vi vet att fisken är en ändlig källa så måste vi anpassa fisket efter det. Vi måste sluta se haven bara ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och istället prioritera ekologin och arternas överlevnad över de ekonomiska behoven. Havets bärkraft klarar inte av att bli pressat så här hårt av så många fiskare och det gör att fiskebestånd försvinner. Ordet bärkraft innebär hur stor påfrestning havet och andra ekosystem klarar av innan det kollapsar. Att behöva fiska upp så extremt mycket fisk är en följd av att fisket har blivit mycket effektivare än det egentligen behöver, och kvoterna måste vara höga för att försörja alldeles för många yrkesfiskare.

Överfisket måste stoppas. Om vi fortsätter att fiska på det här sättet kommer arter att helt försvinna. En matfisk som är väldigt populär världen över blir ofta ett klart mål för yrkesfiskarna och fiskbestånden av den arten blir då väldigt hårt pressade. Ett exempel i Sverige och i Östersjön är torsken. Fiskarna bråkar om att få upp sina kvoter, och får oftast med sig det. Subventionerna till fisket gör också att fisket kan bli mer effektiviserat. Om en art blir för hårt pressad kan den inte återhämta sig. Då får fiskarna upp mindre fisk per drag, och måste då effektivisera sitt fiske ännu mer för att nå upp till sin kvot. När den arten har blivit helt utfiskad går de över till nästa fisk, och det gör att art efter art försvinner. I International Union for the Conservation of Nature (IUCN) nya rapport listas hela 90 fiskar i Europa som utrotningshotade. 40 procent av Europas hajar, rockor och andra broskfiskar riskerar att utrotas och det största hotet är överfiske.

Fiskbestånden är en viktig naturtillgång och ekonomisk faktor för många länder, både industriländer och utvecklingsländer. Mer än en tredjedel av jordens befolkning bor vid kusten. Hundratals miljoner människor är alltså beroende av fisk och andra havsresurser som försörjning. Enligt en artikel från WWF är 38 miljoner människor i världen direkt anställda inom fiskeindustrin. Fisket är alltså en viktig samhällsekonomisk funktion och det skulle vara en katastrof för många kustländer om fiskbestånden kollapsade, och det kommer de göra om det inte blir en stor förändring av fisket. Kollaps betyder i det här fallet att ett fiskebestånd blir så utfiskat att det inte kan återhämta sig igen, som befaras kunna hända med Östersjöns torskbestånd.

Det negativa med att fisket minskas genom sänkta kvoter, större begränsningar med fiskestopp på vissa arter och fler områden med totala fiskestopp är att många fiskare kommer att bli arbetslösa. Det är inte bra då vi i dagsläget redan har ett problem med hög arbetslöshet världen över. Men arbetslösheten är ett allmänt samhällsproblem som tillfälligt går att lösa med hjälp av olika bidrag och långsiktigt genom utbildningar och att ta fram arbetstillfällen. Det är såklart inte ett lätt problem att lösa, men det är ingenting jämfört med överfisket. Därför är det inget argument för att inte minska fisket. Om fiskbestånden kollapsar finns det inte längre någon fisk att fiska. Då finns det inte något jobb för fiskarna. Enligt en rapport från WWF har i genomsnitt hälften av allt liv i havet raderats ut mellan 1970 och 2010.

Det lokala fisket håller på att försvinna på grund av de stora fiskefartygen. EU har många fler stora fiskefartyg än vad de behöver efter decennier av subventioner till branschen. Överkapaciteten av fisket uppskattas till mellan 40-60 %, vilket lett till utfiskningen av eget vatten. För att hitta nya fiskevatten skriver EU fiskeavtal med andra länder. De har skrivit avtal med 26 länder, varav 16 är u-länder enligt Livsmedelsekonomiska institutet (2007). För det första är avtalen värda mycket mindre än fisken som tas upp, så u-länderna får inte i närheten av en schysst kompensation för att deras vatten blir tömda på fisk av Europeiska båtar. För det andra konkurrerar de stora långrevsfartygen ut det lokala fisket, som för många u-länder är en viktig bransch. Kuststäderna och hamnarna som en gång i tiden hade massvis med små fiskebåtar och vackra fiskar kanske nu är helt övergivna av både människor och djur. Vattnet som en gång var klarblått och helt genomskinligt, kanske nu är grumligt och grönt av alger. Detta är på grund av stora Europeiska fiskefartyg som rensar haven på fisk, förstör ekosystemet i vattnet och konkurrerar ut de lokala fiskarna som levde på fisket genom flera generationer.

Detta var argument för att vi måste stoppa överfisket, men hur ska det gå till?

Här är några viktiga lösningar: Subventionerna till fisket är ett stort problem. Miljarder kronor per år går till fiskarna i EU för att de ska kunna effektivisera sitt fiske genom att köpa nya båtar och redskap, trots vetskapen om överfisket och fiskdumpningen. Att fiskarna får subventioner för att fiska mer är egentligen raka motsatsen till vad som borde göras. Fisket borde istället beskattas, kanske en viss summa per upptaget ton beroende på hur stora fiskbestånden är av den arten. Kvoterna måste sänkas, och jag tycker att kvoterna ska vara mer specifika på fiskens storlek. Storleken på fisken är viktig och fiskarna borde bara få ta upp de medelstora fiskarna. De små fiskarna kommer att växa till sig mycket och de stora fiskarna reproducerar sig mycket mer jämfört med de medelstora fiskarna. Det borde också vara väldigt stor skatt på dumpning av fisk, för det är en faktor i fisket som måste minskas och att beskatta det är ett lätt sätt att lösa det. Fisk som är helt ätbar dumpas i haven för att inte fiskarna ska överskrida deras kvoter, men enligt en rapport från fiskeriverket är dödligheten bland dumpad fisk mellan 90 och 100%. Problemet med det är att fiskarna inte skulle vilja betala skatt bara för att de råkade få upp för mycket fisk och bara dumpa fisken ändå. Men det går att kontrollera, i alla fall på de stora båtarna, med sändare som myndigheterna kan använda för övervakning. En lösning är alltså att ta fiskarna får betala för att fiska istället för att få bidrag.

Skattepengarna som idag går till att utveckla fisket borde istället gå till fiskare som vill byta jobb eller utbilda sig. Det skulle det leda till en minskad arbetslöshet och ett mer hållbart fiske, då det skulle finnas färre fiskare.

Att fisk ska vara en produkt som har bra kvalité och samtidigt är väldigt billig kommer kanske inte att kunna fortsätta i framtiden. De senaste åren har priset för fisk som t.ex. lax ökat i Sverige samtidigt som konsumtionen har ökat kraftigt. Jag tycker att man kan öka priset för fisk mer, då de allra flesta i västvärlden skulle klara det ekonomisk. Det skulle göra att fiskkvoterna skulle kunna minska utan att fiskarna skulle tjäna mindre.

Att inrätta marina reservat är ett bra sätt att låta fiskebestånden återhämta sig och också ett sätt att bevara fiskarter, så att de inte är helt borta om de blir utfiskade utanför reservaten. Marinbiologer över hela världen talar om och argumenterar för att upp till 30-40 % av världens hav borde avsättas till marina reservat med fiskeförbud. Idag är mindre än en promille av världens hav skyddade från fiske. Ett sätt att bli betydligt säkrare på om det är fisket eller andra faktorer som miljögifter, övergödning och växthuseffekten som hotar livet i havet är just att ha marina reservat med fiskeförbud som kontrollområden. Ett bra exempel på att reservaten fungerar är vattnen utanför Cape Canaveral i Florida, där båtar inte är tillåtna på grund av ett rymdprogram. James Boschnak, marinbiolog vid Miamis National Fisheries Service, berättar för Los Angeles Times (22/7-02) “det var en otrolig koncentration av fisk. Ingen annanstans i världen har jag sett något liknande” Han konstaterar att man jämfört med vattnet utanför säkerhetszonen hittade upp till tolv gånger högre koncentration av fisk och marint liv.

Fiskodlingar är ett sätt att få fisk till konsumenterna utan att behöva utnyttja de vilda fiskbestånden. Det är speciellt bra för de hotade arterna där man inte vill pressa de sista fiskbestånden för hårt. Norge är världens tredje största fiskexportnation, varje år inbringar fiske produkterna nästan 30 miljarder norska kronor. Nästan hälften av den fisken kommer från odlingar, och andelen ökar ständigt. Nackdelarna med fiskodlingar är att så hög koncentration av fisk på en så liten yta lätt drabbas av sjukdomar och parasiter som sedan kan smitta de vilda bestånden. Fodret som används till fiskodlingarna med rovdjursfisk är också ofta nermalda vildfångade fiskar, så det krävs ibland mer fisk vid odlingen än man sedan får ut vid produktionen. Dessa faktorer kan vara dödsstöten för redan hotade fiskbestånd.

Avslutningsvis vill jag säga att alla kan bidra till ett mer hållbart fiske genom att göra ett medvetet val när man köper fisk och skaldjur. WWFs konsumentguide visar vilka fiskar som är fiskade på ett bra sätt och inte är från hotade fiskbestånd. Men det är politikernas och fiskarnas ansvar att både informera konsumenterna på ett bättre sätt om vilken fisk som är bra att köpa, men också att göra fisket mer hållbart genom att tänka mer långsiktigt, alla vinner på att ha friska och hållbara fiskbestånd i framtiden.

Simon Åstrand, Nynäshamns gymnasium

Ansvarig lärare: Marcus Hagman

Elever på Nynäshamns gymnasium har utifrån BalticSea2020:s skolmaterial om Östersjön arbetat vidare med frågor rörande hav som engagerar dem lite extra, och bland annat skrivit egna artiklar (insändare). En gång i veckan, med start i april och under tio veckor framöver, kommer BalticSea2020 publicera deras insändare i en följetong.