Både i Östersjön och på Västkusten har torsken blivit allt mer sällsynt. Det felaktiga fisket är en av de främsta orsakerna till torskpopulationens kraftiga minskning.

Torsken är en av få stora rovfiskar i Östersjön och därmed en av få arter som äter skarpsill och strömming. Torsken är alltså en mycket viktig del i Östersjöns ekosystem. Trots detta verkar inte många bry sig. Fisket stoppas inte och få engagerar sig i frågan om övergödning. Det är just detta som fått mig att reagera: Om vi vet om hur viktig denna art är för vårt havs ekosystem och att den nu börjar försvinna, varför gör vi då inget åt det? Färre torskar innebär en ökning av både skarpsill och strömming vars viktigaste föda, djurplankton, i sin tur minskar. Djurplankton livnär sig på organismer från växtplankton. Minskningen av djurplankton skapar gynnsamma förhållanden för växtplankton, vilket för dem innebär en ökning. Denna ökning är, tillsammans med övergödningen, något som bidragit till den onaturligt kraftiga algblomning som blivit allt vanligare under sommarmånaderna. Ekosystemet går alltså från att vara torskdominerat, mot att bli allt mer skarpsills- och strömmingsdominerat. Denna ekosystemflipp kommer med säkerhet medföra konsekvenser för Östersjön.

Gränsskiktet som finns mellan det sötare och det saltare havsvattnet utnyttjar torsken för sin fortplantning. Denna haloklin har stor betydelse för torskens befruktade romkorn. Där finns precis rätt salthalt samt mängd syre för dem. Hamnar rommen på bottnen, finns det risk att de dör av syrebrist. Detta sker när gränsskiktet inte är tillräckligt stabilt. På grund av övergödningen av havet blir bottnen syrefattig vilket, förutom överfisket, är ännu ett starkt skäl till att torsken har problem.

Vi människor känner inte, av biologiska skäl, samma sympati för de havslevande djuren som för de landlevande djuren. Detta beror mycket på att de inte har ögonlock eller ser speciellt söta och gulliga ut. Jag är säker på att fler skulle bry sig om något landlevande djur skulle infinna sig i samma situation. Om exempelvis jakten på älg och rådjur skulle börja skötas av enorma jaktmaskiner som, samtidigt som den mångdubblar sin fångst, river upp och förstör i skogen. Eller om bilar tilläts ha så giftiga utsläpp att både växter och djur dog längs vägarna. Då hade väl fler reagerat? Vi känner helt enkelt inte lika mycket för fiskarna som för de landlevande djuren.

Fiskar är ryggradsdjur och har i princip samma sorts hjärna som vi människor, fast mer primitiv och mindre till storleken. Men det är just i den primitiva delen som känslolivet sitter. Det finns därför ingen som helst anledning att tro att en fisk inte skulle kunna känna rädsla, smärta och panik. Forskare har bra metoder för att mäta aktivitet inne i hjärnan, även hos fiskar. Med hjälp av detta har forskare på Oxford University i England kunnat bevisa att fiskar faktiskt reagerar på smärta på samma sätt som råttor, hundar och människor. Ur den synpunkten är det väldigt konstigt att djurskyddslagarna drar en gräns vid fiskar. Varför skulle det inte vara hemskt och smärtsamt för en fisk att långsamt kvävas på bottnen av en båt? 

Med denna forskning som grund, anser jag att havsfisket medför mycket mer djurplågeri än vad de flesta tror. Förutom allt lidande som det medför, leder det i vissa fall till att hela ekosystem hotas. Ett exempel på ett sådant fall är just Östersjön. Men eftersom att fiske är en bransch med enormt ekonomiskt intresse, är detta en obekväm kunskap för många. Men kan vi verkligen låta pengar styra över detta? Jag anser att vi måste börja bry oss mer om vårt hav och inse att Östersjön faktiskt har problem. Utan torsken i dess ekosystem kommer problemen bara att bli värre. Vi behöver torsken, och torsken behöver oss.

Johanna Wohlström, Nynäshamns gymnasium

(Lärare: Isabella Hammarström)