Författare: Linda Kumblad & Emil Rydin, BalticSea2020
Publicerad år: 2012

Fastläggning av fosfor för en bättre skärgårdsmiljö - ett mesokosmförsök

 

Övergödning är ett stort problem i Östersjön, där det anses utgöra ett av de största hoten mot havsmiljön. Dagens höga näringsnivåer resulterar från hög externbelastning av kväve och fosfor, som pågått under hela 1900-talet och som i många områden pågår än idag. Vi har idag blivit bättre på att minska våra utsläpp, men historisk belastning ligger fortfarande lagrad i bottnarna och fosfor läcker tillbaka upp i vattenmassan. Detta fosforläckage ökar när syrenivåerna blir låga, vilket förvärrar situationen då syrefria bottnar breder ut sig alltmer i Östersjön. Detta medför att det kommer ta mycket lång tid att förbättra tillståndet i Östersjön enbart genom reduktion av externbelastningen. Istället måste nya metoder till för att även minska näringsläckaget från bottnarna.

Det finns en rad föreslagna metoder för att binda fosfor i bottensedimentet, varav en av de mest förespråkade är utfällning genom tillsats av aluminiumsalt. Metoden har tidigare använts för restaurering av övergödda sjöar, där den visat sig effektiv och bedöms medföra liten risk för ekosystemet. Dock har metoden hittills inte testats i brackvattenmiljö i större utsträckning. Med anledning av detta utförde BalticSea2020 en större mesokosmstudie under sommaren 2011, med syfte att i liten skala utvärdera metodens effektivitet och inverkan på ekosystemet i brackvatten. Studien är ett första steg i ett mer långsiktigt projekt för att ta fram en kraftfull åtgärd mot övergödning i större skala.

Studien visar att fosforfällning med aluminiumsalt har haft avsedd effekt på fosfornivåerna i behandlingarna. Den reducerade näringstillgången visade sig genom sänkta fosfornivåer i vattenmassan, ett begränsat läckage av fosfor från sedimenten och därigenom en generellt minskad internbelastning. Dessutom resulterade fällningen i en minskad fosforinlagring i blåstång och dess påväxtalger (epifyter). Den minskade näringstillgången har också resulterat i betydlig mindre tillväxt av dessa fintrådiga epifyter, samt minskad påväxt på försöksanläggningen.

Mängden löst aluminium i vattnet ökade som en följd av behandlingen, men lagrades inte in i organismerna, och verkar inte utgöras av biotillgängliga former.  Vidare ser inte behandlingen ut att medföra någon ökad dödlighet hos fisk eller musslor, vilket tillsammans med övriga resultat från biologiska mätningar inte visar på några mätbara toxiska effekter av aluminiumtillsatsen. Primärproduktion och respiration hos organismer påverkades inte heller av metoden, vilket annars skulle kunna visa på nedsatt hälsa. Dessa resultat måste dock beaktas med stor försiktighet då försöket inte är konstruerat som en renodlad toxicitetsstudie.

Dessa resultat har relevans ur ett systemperspektiv då fosfor ser ut att vara det begränsande näringsämnet i försökssystemet. Försöket visar att aluminiumbehandlingen har direkta effekter på de övergödningssymtom man försöker motverka i Östersjön. Generellt tycks metoden fungera även i brackvatten, och inte medföra oförutsedda störningar i systemet.  Med utgångspunkt i dessa resultat skulle nästa steg vara att testa metoden i ett öppet system med ett större vattendjup och en skiktad vattenmassa.

För att läsa hela rapporten, klicka här.